Det blev även bara två pass i tisdags, då tåget till Malmö tog 4,5 timmar och hotellet hade inget gym. Däremot så fick jag mig en dryg halvtimmes powerwalk när jag letade mat i Malmö!

Sushirestauranger, pizzerior och andra onyttiga ställen avlöste varandra, men vart fanns det någonstans där man kunde köpa en sallad?

Till och med Coop hade bara någon oerhört trist och tråkigt pastasallad i sortimentet, men skam den som ger sig!

Efter att ha knallat typ så långt bort att jag egentligen inte visste vilken stadsdel jag var i, hittade jag en stor matvaruaffär. Oh, en påse med ”krispig sallad, 225 gram” … den tar vi … och en banan för säkerhets skull .. och en burk keso.

Kul att resa och se lite nya saker och äta lite god mat, eller hur?

Efter min smaskiga middag var det dags att sova och upp tidigt för att spela in TV hela dagen.

Jag hade visserligen med mig proteiner, men inspelningarna var ute i ett område där det inte finns någonting alls, och den enda maten var ditkörd, så för första gången sedan jag började min utmaning åt jag vanlig mat. En kall pastasallad med kyckling. Mycket pasta, lite sallad.

Den var faktiskt god.

Som slut på dagen hade SVT lyckats missa att boka in taxi till tåget tillbaka åt mig, så jag missade det… med 20 sekunder. Det slutade med att jag flög hem på kvällen, och avnjöt en Caesarsallad utan krutonger, utan bröd, utan bacon och utan sås, men med massa extra sallad på flygplatsen. Jag kände mig oerhört nyttig! =)

Sedan var det dags för gårdagen, och dagen började som vanligt med en powerwalk, och sedan dags för torsdagens Thaifys!

Det är totalt fjärde gången jag körde Thaifys, och alla tidigare gånger har jag inte riktigt vågat ta ut mig helt och hållet i dom olika övningarna, utan sparat lite ork och energi för att kunna ta mig igenom passen. Inte den här gången.

Jag gav verkligen allt, i alla övningar, och det kändes fantastiskt efteråt! Kvällspromenaden blev lite kortare än planerat då jag och sambon skulle gå på bio. Nu gick vi TILL bio.. och en bit på hemvägen.

Idag, fredag, började jag med det hittills tuffaste passet med Kattis på gymmet, jag fick verkligen en rejäl genomkörare, och jag undrar och fasar lite för morgondagen, då jag kommer att 1. ha ont från idag, och 2. köra ett TILL pass med denna smygsadist

Under tidig eftermiddag så blev det en timmes badminton med min gode vän Daniel Karlsson. Ja, det räknas som ett fyspass. Jag var totalt genomsvettig efteråt, och fick springa arslet av mig efter boll efter boll.

Jag fick storstryk, helt enkelt, och det känns redan i rygg och annat att man har rört på muskler man inte är van vid!

Dags för middag, sedan tillbaka till sjukhemmet där min farmor ligger just nu, och sedan hem för kvällens powerwalk!

Nästa vilodag för min del blir inte förrän lördag eller söndag. Nästa vecka.

Det blir en tuff period framför mig! Dock så gör jag framsteg, både konditionsmässigt och resultatmässigt.. även om jag kanske hade velat göra lite mer…

Därför är det egentligen ganska främmande för mig att kliva upp i ottan och vara ute och göra en powerwalk före 06:30 på morgonen, men idag så var det just det jag gjorde.

Jag skulle med ett tåg nu på eftermiddagen till Malmö, där jag ska spela in ett program för SVT i morgon, och jag insåg ganska fort att enda sättet för mig att hinna med en morgonpromenad, var att göra det riktigt tidigt.

Som hjälp på traven ville Marta följa med också, då tiden var vald så att även hon skulle hinna med den innan det var dags för henne att åka till jobbet. Finsällskap med andra ord!

Vi tog den numera sedvanliga rundan runt Sicklasjön och en liten svång i Hammarby Sjöstad på slutet, och klockade in på en timme ganska exakt. Tidigare tog rundan lite längre, men den senaste veckan så har jag definitivt höjt ribban för vad jag orkar med, och kan gå hyfsat mycket fortare, vilket också visar sig på tiden. Det är dock svårt att hålla tempot när det är så vackert ute. Kolla bara!

Det visar sig även när jag häromkvällen tvingades gå på gymmet, då min puls för samma ansträngning var 10 slag per minut saktare än förut.
Jag måste nu pusha mig och gå fortare och lite hårdare för att hålla maxförbränning, och det är ju det som detta går ut på.

Alla dessa proteinpulver på förmiddagarna är jag dock fortfarande inte riktigt vän med. Jag kan fortfarande inte få i mig en stor proteinshake på morgonen, men ett ägg och lite proteinpulver och vatten fungerar alldeles utmärkt!

Eftersom det är tisdag, var det idag dags för det som kommer att bli min tisdagsrutin framöver. Thaiboxfys!

I dag kände jag verkligen att jag orkade hänga på bättre med ett högre tempo och verkligen jobba igenom dom musklerna som finns någonstans under det flabbet som ligger utanpå. Mer energi, mer kraft och jäklar i mig vad mycket mer svettig man blir! Till och magen fick sig en genomkörare under passet, och det känns nu när jag sitter på ett lite skumpande tåg och magmusklerna kompenserar. Jag kommer att ha ONT i morgon.

Däremot så ÄR det ett bra ont. Jag ser fram emot det, eftersom det blir som ett kvitto på att jag körde hårt idag!

För ett par dagar sedan när någon sa till mig ”..men det är ett SKÖNT ont” .. svarade jag ”ibland”. Det tar ett tag att hålla med innan det känns bra, men just idag, så trots ett tufft pass, så känns det ändå helt ok!

Jag börjar se skillnad på mig själv, men den stora förändringen är ändå inte det synliga, utan det som händer i huvudet. Om jag inte kommer iväg som jag ska och har planerat, vilket bara hänt vid ett fåtal tillfällen, då känns det inte bra.

Visserligen så har Marta naturligtvis sagt flera gånger att hon börjar se förändringen hos mig, och att magen krymper, men igår utbrast hon förvånat att mina nyckelben börjar sticka ut!

Inte för att dom varit helt gömda, men dom är klart mer framträdande idag, och det känns skönt att även hon som är med vid min sida hela resan märker skillnader från dag till dag, även om dom är små!

Motivationen ligger bra mycket högre idag än i söndags, och även fast det bara är tisdag så kommer jag att ta en vilodag i morgon.

Inte för att jag är trött, utan för att jag är nere i Malmö hela dagen och ska spela in ett TV-program, så det blir svårt att kombinera med tränandet. Jag kollade upp hotellet som jag blivit inbokad på, och det ser inte ut som det finns ett gym på hotellet. Jag har packat med mig kläderna ifall att. Lunchen blev en räksallad på centralstationen precis innan tåget. Lite snålt med grönsallad, men en banan fick hoppa in som stand-in idag!

Jag kanske hinner med ett kvällspass ikväll och ett morgonpass i morgon, även om det ska vara lite vila…

14 träningspass.

Två pass med min PT, Kattis.

Två pass med hård Thaifys.

10 powerwalks på cirka 6,3 kilometer styck.

Jepp. SEX MIL … på en vecka! Det är inte klokt!

Torsdagen hann jag bara med två pass, då jag hade fullt upp hela kvällen från 15-22, och trots fantastisk trerättersmiddag med kyckling och stekt potatis, så lyckades jag hålla mig till att bara äta kycklingen (utan skinn) och beställde in en grönsallad!

Fredagen var vilodag, så inga pass, och något som verkligen behövdes, då min kropp verkligen började säga ifrån. Jag fick motivera mig själv framför spegeln i säkert fem minuter innan jag kom iväg till det sista passet i Torsdags:

”Kom igen nu Micke.. du har gjort NIO pass den här veckan … ETT pass till, sen är det vilodag…. bara ETT pass till”.

Till slut bar det av, och det Thaifyspasset jag hade framför mig var inte så jobbigt att ta sig igenom som jag var rädd för.

Lördag morgon var det dags för ett PT-Pass till med Kattis, och jag kände mig taggad efter att ha vilat i drygt ett dygn, och det var ett tufft pass, men det kändes helt ok.

Ett pass till hangs med under dagen, och även två pass på söndagen.

Söndagspasset nu ikväll var nog det jobbigaste, psykiskt sett.

Det var visserligen bara en powerwalk på gymmet (Började med en crosstrainer men fick nedgradera). Jag fick kämpa och pusha på mig för varje minut, varje sekund. Ikväll var första passet som faktiskt inte kändes skönt att röra på sig. Inte alls.

Träningsvärk i all ära, och det har jag, tro mig, men det var helt klart jobbigt att köra min powerwalk, det kändes inte skönt under tiden, och det kändes inte skönt efteråt.

Trots allt: En vecka avklarad, och jag har klarat av 14 träningspass under en vecka.

Nu ska det bli lite sömn innan det är dags för morgonens powerwalk!

Lite exempel på maten jag har ätit under veckan…

För att avsluta positivt, så morgonens powerwalk som min sambo, Marta, följde med på var helt härlig! Vi beslöt oss för att våga ta ut svängarna lite och chansa…

Min mage har aldrig riktigt fungerat förrän vid tiotiden på morgonen, och jag kände att det hindrade mig igår.

Dock så blev det ett ganska tungt morgonpass med Kattis, och det gjorde att jag på eftermiddagen hade två pass själv att ansvara över.

Det var lite regnigt, och jag hade ont lite var stans, och ville egentligen inte gå ut, men tog min vanliga 6-kilometerspromenad på tidig eftermiddag, innan det var dags att åka in till stan för ett kort möte och hämta upp Marta, min sambo.

Maten blev mycket senare än vad som var planerat, men vi åt vid 20-tiden, och strax efter 21 så behövde jag ut igen för att göra mitt sista pass.

Då det började bli mörkt, var ganska vått ute efter allt regn, körde jag sista passet på gymmet runt hörnet.  6 kilometer på löpbandet på en timme! Stolt somnade jag som en stock efter att ätit en smaskig chokladpudding!

Morgonen började med att jag gick upp tidigare än vanligt, då jag hade inbokat möten på förmiddagen. Morgonpromenad i snabb hastighet i solskenet är klart behagligt. Speciellt i den fantastiska naturen runt Nackareservatet. Det finns ganska gott om färska bäverspår, men av bävrarna själva har jag inte set röken av än.

Däremot har jag hittat deras bostad:

Efter mötet, dags för frukost, kände att jag hade svårt att få i mig frukosten ordentligt och kände mig lätt illamående hela förmiddagen.

Jag visste att jag hade ett tufft fyspass inplanerat vid 12, men kände mig rejält osäker på om jag skulle klara av det. Väl hemma innan jag åkte iväg, stod jag framför spegeln och verkligen intalade, verklige sa till mig själv att .. ”Det är bara ETT pass … sen har jag en vilodag. SISTA passet… jag SKA klara det!”

Med det i tankarna begav jag mig iväg. Det fick bära eller brista. Antingen skulle jag klara av det, eller var tvungen att avbryta för att jag mådde dåligt.

”All in” är mitt leduttryck för detta.

Jag klarade det. Dessutom mår jag fantastiskt mycket bättre efter att det är klart!

Så, självklart så klagar min kropp på mig. Jag chockar den genom att göra 10 motionspass på 4 dagar, från att varit en rejäl soffpotatis. Men jag har också bevisat för mig själv att det är ”mind over matter” som gäller!

Nu är det dags att göra mig klar för eftermiddagen, då jag ska iväg och uppträda på ett event för Academy of Excellence, det slutar inte förrän 22, så jag lär inte hinna med en kvällspromenad, och i morgon ska jag låta kroppen vila och återhämta sig.

Det behövs!

Stegräknaren klockade in på dryga 28.000 steg igår kväll när jag kom hem och till slut la upp fötterna på soffan.

Strax innan promenaden blev det följande till kvällsmat:

Mums!

I skrivande stund sitter jag med en hysteriskt stor smoothie, och har ont lite var stans.

Första passet blir klockan 10, och just nu undrar jag hur det ska gå när jag känner av muskler jag inte känt av på länge… och det är bara dag 2

I sommar, närmare bestämt den 12:e Juli 2012, så skall jag stå på scen i Blackpool och läsa tankar.

Jag ska göra det inför en internationell jury, som kommer att bedöma mig och det jag gör alla sätt och vis.

Jag älskar att jobba med det jag gör, och är egentligen inte så orolig för själva det momentet, men jag kände att jag behövde en annan typ av uppladdning. En oerhört fysisk sådan!

Trots att jag till och från under mitt liv tränat ganska hårt, allt ifrån orientering, Jiu Jitsu och senast Tae Kwon Do, har jag aldrig varit riktigt vältränad. Framför allt inte nu, då dom senaste åren varit kantad med diverse skador, allt ifrån en trasig axel med rejäl kalkbildning inuti till inflammationer i leder och en trasig menisk. Det har gjort att jag definitivt är ur form. Inte mitt livs sämsta form, som tur är, det är fortfarande 5-6 kilo kvar till det, men ändå. Inte i form. Alls.

Tycker jag om att se ut så här? Inte alls!

Detta skall det bli ändring på.

Det är nio veckor tills jag åker till Blackpool, och under dessa nio veckor kommer jag att köra stenhårt. Tre pass om dagen, med en vilodag, så ofta som mitt schema tillåter. Min gode vän Michael Arndt har just avslutat en sådan resa i PT-Kampen, och även om det inte är någon tävling i nuläget, så beslöt jag mig för att göra ett likadant upplägg.

Sagt och gjort, jag har engagerad Kattis Landtblom som fick Micke i hans livs bästa form, och har fått ett rigoröst träningsschema fyllt med morgonpromenader i högt tempo, stenhårda fyspass med Thaibox influenser och personlig träning.

I skrivande stund är det tisdag, och jag började faktiskt redan igår. Liten tjuvstart i lördags, då jag och min sambo gick in till Kungsholmen, en nätt liten promenad på 7,5 kilometer i vårvädret.

I går började allvaret. Jag började på morgonen med att kliva upp (för mig) hyfsat tidigt, och tog på mig löparskorna och tog en rask morgonpromenad på en timme. Det finns en fin liten sjö bara några hundra meter bort som heter Sicklasjön, och den har ett fint spår runtom med varierande terräng. 5 Kilometer ganska exakt är det när man går runt. Ganska behagligt när man har en sådan här utsikt:

Morgonpromenad i härligt sommarväder!

Beväpnad med en GPS app i min telefon, som meddelade mig hur långt jag gått var femte minut, insåg jag att höll en ganska jämn hastighet på 6 km/timme, vilket gör att min planerade promenad runt sjön inte skulle räcka. Något som jag fick bevisat då jag nådde den bortersta punkten. Min uppskattning om 5 kilometer runt var ganska exakt på pricken.

Då jag har beslutat mig för att gå ”all in” så tog jag en liten extra sväng, för att ge mig en total gångtid på en timme.

6.5 kilometer, blev det på ett ungefär.

Efter detta, dags för frukost, och sedan vid lunch iväg till gymmet för mitt första PT pass.

Detta pass var mycket om teknik och mätningar, så ganska lite träning, men ändå ett startskott. Jag fick bekräftat min startvikt på 88,1 kilo. Som tur är ganska långt ifrån dom dryga 93 kilo som jag vägde för några år sedan, men lika långt från dom 83 som jag vägde när jag var i klart bättre form än nu.

Mina mål är klara. Jag ska ner på en vikt på 75-78 kilo, och få bort minst en decimeter runt magen. Jag har ett kroppsfett som ligger på 26% och detta ska även det ner GANSKA rejält.

Jag kommer att blogga om mina upplevelser, vara ärlig och brutal med vad jag går igenom. Dock så känner jag redan nu att bara ha bestämt mig för att göra detta, har en rejäl effekt på mig, och det är fantastiskt kul!

Så här kul kan man ha det när man är ute och kör morgonpromenad vid 8-tiden!

Gårdagen blev 2 pass. Ett pass med PT, och morgonpromenaden. Jag hade planerat att gå hem från stan efter mitt kvällsmöte, men det var lite för kallt, och jag tog bara en 20-minuterspromenad vid 22-tiden, då jag kom hem ganska sent. Jag hade redan dåligt samvete!

I går kväll fick jag även SMS från min PT med funderingar om jag skulle vara med eller inte på dagens stenhårda fyspass med thaiboxningsinfluenser, då det är en grupp som är ganska tränade och har ett högt tempo. Då Thaifysen och Thaiboxningen var en av dom sakerna jag verkligen gillade, så fanns det bara en sak att göra. ”All in”! Jag stålsatte mig och beredde mig på vad som skulle kunna var det värsta fyspasset jag någonsin har varit på.

Morgonen började med mina 6 kilometer runt sjön igen, fantastiskt väder, följdes upp med frukost och lite proteinpulver innan det var dags att åka till gymmet för att gå igenom det första helvetespasset.

Jag började även med stegräknare idag, och kunde stolt inse att jag hade passerat 10.000 steg redan innan klockan 10:30 på dagen. Förmodligen första gången någonsin!

Jag ska inte sticka under stol, det var rejält jobbigt, men det var faktiskt inte det värsta jag har varit med om. Jag klarade mig igenom hela passet, och tränaren kom fram och hälsade och tyckte det var bra jobbat efter att jag var klar.

Nu väntar lite mera mat i form av någon shake och förhoppningsvis en räksallad, vart man nu får tag på en sådan här i sjöstaden.

Ikväll blir det en till runda runt sjön. Min sambo vill följa med, och vem vet, kanske får jag med min mor som är här på besök runt sjön också?

Dagens mål blir att passera 20.000 steg på stegräknaren, något som inte lär vara några problem om jag bara tar min kvällspromenad som jag ska. I morgon blir den stora utmaningen att komma ur sängen, då jag förmodligen kommer att ha ont i massa muskler jag inte ens visste att jag hade…

Idag.. sändes avsnittet av ”APTV med Zillah och Totte” med mig själv som gäst.

Programmet ligger kvar på TV4 play i en vecka i alla fall, och om du vill se det, var så god att ta en titt här:

Zillah & Totte med Micke Askernäs på TV4 Play

Det var klart skoj måste jag säga! =)

//Micke

November och december var båda hektiska månader, med julshower på Solvalla och mycket annat!

Jag måste säga att julshowen på Solvalla gick över förväntan, och jag sjöng på scenen i julshowen vilket var första gången på många år som jag tog ton på en scen.

Det var klart skoj, och något som jag har saknat!

Julshowerna var mycket hårt jobb, men väldigt roligt. Det tog några föreställningar innan showen fick sitt slutgiltiga format, då vi inte hade haft tid att göra några repetitioner innan det var skarpt läge! Det fanns inte i arrangörens budget, och vi bytte rum ett par gånger, dessutom. Slutresultatet blev i alla fall bra! =)

Redo för showtime på Solvalla!

Blandat med julshowerna hann jag med några andra jobb däremellan, bland annat en fantastisk tillställning uppe i dalarna!

Kolla in! Hur läckert som helst!

Efter jul, bar det av till Göteborg för att medverka i inspelningen av APTV med Zillah och Totte. Inspelningen var verkligen jättekul, och rejält annorlunda.

Då det är ett barnprogram, så gällde det att bjuda på sig själv och ha kul. Det går inte att sitta och försöka vara seriös hela tiden, då blir det inte rolig tv =)

Zillah var väldigt trevlig och Totte var både nyfiken och snål! =)

Efter allt detta, tyckte jag att jag hade gjort mig välförtjänt av semester, och denna tillbringades på Maldiverna. Två veckor med sol, bad, dykning och .. ja .. okej då. Jag gjorde tre föreställningar där borta också =)

Intressant marknadsföring, men ändå härligt att uppträda på ett sådant ställe.

Större delen av tiden ägnades dock åt att utforska livet under ytan och fota så mycket jag hann med.

Här är några av dom bättre bilderna jag tog under ytan denna gång.

//Micke

Det börjar bli kallt, mössan åker fram mera nu än tidigare, och det blir bara mörkare och mörkare.

Många människor tycker att det är ruggigt och känns ledsamt och deprimerande då löven fallit av träden och snön ännu inte uppenbarat sig.

Visst, jag älskar sommar, och jag älskar att dyka och ligga och lata mig i solen, men jag måste ändå säga att jag älskar den här årstiden nästan ännu mer.

Höstens färger, att träden blir kala, och man förbereder sig på att isolera sig inomhus för att klara av vintern. Det är som att den gemene svensken börjar gå i ide.

Inte för mig. För mig så är som oftast hösten en period då jag har mycket att göra, och känner mig mer kreativ än många andra delar på året.

Jag har ofta många järn i elden, och jag tycker om att sitta inne. Det gör mig ingenting att det inte är solsken ute. Jag kan sitta inne och pyssla med mitt i flera timmar, skriva manus, skriva blogginlägg, och skriva på den där boken som ska komma ut någon gång!

Jag tror någonstans att det är en del av att vara Svensk. Vi är vana vid att knappt se solen under halva året, och vi har väldigt definierade årstider.

Man kan antingen tycka att det är pest och pina och lida sig igenom det, eller man kan göra som jag. Sysselsätta mig!

Jag har en uppsjö med projekt som jag ska klara av under denna vintern. Nu närmast så väntar förberedelser inför dom kommande julshowerna, en liten tripp till London, massa skrivande, göra i ordning på det nya kontoret och framför allt: jobba på dom presentationer och föreställningar jag vill göra nästa år.

Hade det inte varit för min allergi och att jag hade bott i lägenhet, så hade jag gärna suttit i min favoritfotölj med en katt i knäet framför en öppen eld, men då det är ett privilegium som jag bara kan ägna mig åt när jag besöker mina föräldrar, så måste man ju göra någonting!

Hösten är en årstid som är gjord för att få lite frisk luft, frysa lite när man är ute på promenad, sedan in i värmen, kliva in ett par sköna tofflor och gotta ned sig i soffan och se en bra film eller två.

Det kanske låter lite motsägelsefullt med vad jag just sa innan, men det är det som är det fina med hösten. Man hinner med att BÅDE se film och gotta ned sig i soffan OCH vara kreativ. Det finns liksom inte massa solsken och för bra väder som stör!

Då vi har så lite sol, så måste man ju utnyttja den när den väl är här och helt ärligt, det påverkar min kreativitet ganska negativt, då det är svårt att filosofera och dagdrömma sig bort till vad man vill åstadkomma när man ligger på en gräsplätt med 25 grader ute och strålande sol rakt uppifrån. Det är mycket lättare att göra det, inomhus, när det är mörkt ute och höstvindarna blåser omkring gulbruna löv utanför och man sitter framför datorn.. i favorittofflorna.. och bara släpper loss kreativiteten.

Länge leve hösten!

Den 24:e mars 1874 föddes en liten pojke i Budapest i Ungern vid namn Ehrich Weiss den sjunde sonen till en judisk Rabbin.Som liten flyttade hans föräldrar till USA, till Appleton,Wisconsin. Där den fattiga familjens pojke snart började visa en fallenhet för det dramatiska.

Han kom att bli känd över hela världen … som Harry Houdini. Namnet, hade han tagit som hyllning till den franske magikern, Robert Houdin, som ofta kallas för den moderna magins fader.

Det många personer inte känner till om Houdini var att han började sin bana som trollkarl. Han reste runt redan som 15-åring som ”Houdini – the King of Cards”.

Endast 19 år gammal var han redan en sensation på cirkusarna med sina fantastiska kortmanipulationer. Det var även här han lärde sig andra saker som han skulle få nytta av senare i livet, främst då konsten att regurgitera, det vill säga att lära sig svälja objekt, för att senare kunna *ahem* … stöta upp dom igen från magsäcken.

Regurgitation är en konst som knappt används idag, men för 100 år sedan fanns det flera personer som reste världen runt med sina fantastiska shower. En vanlig show var att en regurgitator drack först massa vatten, och sedan fotogen, och sen med kraft sprutade ut fotogenet över en brasa, för att sedan släcka den med det påföljande vattnet.

Ett av dom få klippen som finns kvar från det, är på Hadji Ali – the Water Spouter (Vattensprutaren), som filmades för att vara med i filmen Politiquerías, med Laurel & Hardy från 1931.

Den person som är mest känd för just den här konsten idag, om inte den enda över huvud taget, är den fenomenala Stevie Starr. Se vad han gör nedan:

Houdini lärde sig alltså grunderna i denna konst, något som hjälpte honom otroligt mycket under hans senare karriär … som utbrytarkung!

Efter att han slutade turnera med cirkusen, försökte Houdini sig på att hitta fler uppträdanden, vilket oftast skedde på s.k. ”dime theatres”, små ställen där det var många artister som stod på var sitt litet podium och försökte få in folk att titta på dom. Det gick inte speciellt bra, förrän han träffade på en man vid namn Ira Davenport.

Ira Davenport var en av bröderna från ”The Davenport Brothers”, som var ett känt fenomen inom spiritistiska seanser, där dom blev rejält fastbundna inuti ett kabinett med diverse instrument och annat som satt fast på väggarna. Så fort kabinettets dörrar stängdes, började instrumenten låta, och när man öppnade dörrarna på detta stora träskåp, satt de bägge bröderna fortfarande rejält och säkert fastbundna i sina stolar.

Ira lärde Houdini en av dom viktigaste sakerna i hans karriär. Hur man kommer loss från att vara fastbunden!

Houdini tog det som tidigare gjorts i det dolda, och började uppträda med det på scenen. Han blev det som alla känner igen honom som sedan dess –Utbrytarkungen Harry Houdini.

Harry, och hans fru Beatrice, kallad Bess, började turnera runt, och Houdini jobbade på att bygga på dramatiken på sina utrbrytningar och gjorde det värre och värre och mer och mer dramatiskt. Houdini var otroligt vältränad, och gjorde fantastiska utrbrytningar som hängades uppochned 20 meter över en gata full med folk, där han tar sig ur en tvångströja.

Han kedjades fast till händer och fötter, spikades in i trälådor som sedan kastades ned i floden. Houdini kom upp. Ibland inte förrän efter 7 minuter. Han var en mästare på att hålla publiken trollbunden. Det sägs att vid ett tillfälle då han blev ikastad i en flod på vintern, hade han svårt att hitta vaken där lådan blivit nedkastad i, och fick simma under isen och suga i sig luft från småfickor under isen medans han letade efter öppningen i isen i det totalt fryskalla vattnet.

Naturligtvis var dom här stora utbrytningarna bara ett sätt för honom att skapa publicitet, något som han var fenomal på. På scen, kunde han bli fastkedjad, ofta med publikens egna handfängsel och lås. En liten ridå restes runtom Houdini mitt på scenen, och orkestern började spela dramatisk musik.

15 minuter senare, drar Houdini isär den lilla ridån, och står triumferande med handfängslen i handen.. fri!

Det var inte bara kedjor och lådor som Houdini tog sig loss från, utan han tog sig även ut ifrån många olika fängelser, han blev inlåst, helt naken i en fängelsecell som blivit grundligt genomsökt.. och den grundliga genomsökningen gällde även Houdini själv. Han skrev en gång att tyskarna var rent generellt mycket mer grundliga i sin genomsökning av Houdini för att se att han inte hade några gömda nycklar eller dyrkar på, eller i, sin nakna kropp.

Det sägs att han fick ibland lite hjälp, att hans hustru Bess kunde föra över en dyrk eller nyckel till honom när han blivit inlåst och hon gav honom en lycka till puss…

Eftersom åren alltid tar ur sin rätt, började Houdini dra ned på dom stora utbrytningarna och började turnera runt i Europa som kringresande illusionist, och ofta använde sig av otroligt fula knep för att överglänsa, och ibland, sabotera för hans konkurrenter.

Hans illusionskarriär blev dock inte riktigt den succé han hade hoppats på. Det dök upp ett skämt på den tiden, som dessvärre nog är mera sant än skoj.

”Två personer bär in en stor låda. Houdini leder in en elefant in i lådan. Elefanten försvinner och lådan visas tom. Sen kommer 38 personer och bär ut lådan.”

Förutom att ha bemästrat kortmanipulationer, utbrytarkonst och även scenillusioner, åkte Houdini till Australien med sin illusionsshow, och hade med sig i båten även en av sina nya passioner, ett flygplan som var under uppbyggnad.

Houdini säger själv att han var den första människan i Australien att flyga. Det finns en person till som var i faggorna att lyckas flyga vid samma dagar, så exakt vem som verkligen lyckades lyfta först, är höljt i tidens dimmor, men Houdinis pressrelease angav naturligtvis att det var han som var först, och en mästare på publicitet kan ju få sin vilja fram..

Man brukar säga att det fanns två kvinnor i Houdinis liv. Det var hans mor och hans fru. I den ordningen.

När Harry Houdinis mor dog 1913, var det det största slaget i Harrys liv. I flera veckor ställde han in alla engagemang, både viktiga och högprofilerade jobb, och struntade i sitt företag, och bara satt på kyrkogården varje dag vid hans mors grav. Inte ens hans fru kunde ge honom tröst. Kvinnan i Houdinis liv hade dött.

Eftersom Harry Houdini var en världssensation och rest runt i både Europa och USA väldigt mycket, hade Houdini väldigt många inflytelserika vänner. En av dessa vänner var Sir Arthur Conan Doyle, mest känd för att vara Sherlock Holmes skapare.

Det som är lite intressant just om Conan Doyle, är att denne man, som skapat världens mest logiska detektiv inom litteraturen var privat en väldigt troende spiritualist, och såg på sina böcker om Sherlock Holmes mest som ett sätt att tjäna pengar så han kunde skriva om det som verkligen berörde honom, bland annat en faktabok om Älvor och deras kultur.

Conan Doyles fru, som var ett medium, erbjöd sig att hålla en seans, för att Houdini skulle kunna kontakta sin mor på ”andra sidan”, något som verkligen tilltalade honom. Seansen genomfördes och Conan Doyles fru hamnade i trance, och började att tala till Houdini som hans mor. Efter seansen sa han bara lågmälet till sin fru: ”Min mor talade aldrig ett enda ord engelska i hela sitt liv när hon levde. Varför pratade hon engelska ikväll?”

Detta förkrossade Houdini ytterligare, och var en av dom största bidragande orsakerna till att hans vänskap med Conan Doyle splittrades. Det hjälpte inte heller att paret Conan Doyle var övertygade om att Harry Houdini själv var ett oerhört begåvat medium, som uppenbarligen hade hjälp från andarna för att kunna bryta sig loss, men bara perverterat sina gåvor genom att visa dom på teaterscenerna.

Bitter på spiritismen, bitter på medium, gav sig Houdini ut på ett korståg mot alla medium. Han klädde ut sig till oigenkännlighet, och när han hittade tecken på lurendrejeri, kunde han ställa sig upp, avslöja mediumet, samt slita av sig sin förklädnad och ropa ut att ”Du har blivit avslöjad av den Store Houdini!”

Naturligtvis var det ju även ett väldigt bra sätt för Houdini att se till att hans namn hamnade i pressen hela tiden, då han alltid skickade ut pressreleaser till alla tidningar så fort han avslöjat ett nytt medium.

Däremot så fanns det fortfarande hopp inom Houdini att han ändå skulle hitta ett medium som verkligen kunde sätta honom i kontakt med hans mor, det var det som drev honom framåt, och han gjorde en pakt med sin fru, Bess, om att när en av dom dog, skulle den andra parten hålla en seans varje år på dagen av den andres död. Dom hade även kommit överens om en hemlig kod bara dom emellan, för att bevisa om dom verkligen hade lyckats kontakta varandra från det här livet till vad som nu finns bortom det.

Harry Houdini dog 1926, då han fått ett knytnävsslag i magen, något som Houdini ofta lät folk göra på scenen, för att bevisa vilken form han var i. Skillnaden var att det hände bakom senen, när Houdini inte var beredd och inte spänt magmusklerna ordentligt.

Joselyn Gordon Whitehead frågade Houdini backstage om det var sant att vem som helst fick slå honom i magen, och Houdini svarade att det stämde. Whitehead började då, utan förvarning att frenetiskt slå Houdini i magen med full kraft. Till saken hör även att Whitehead var amatörboxare i College. Houdini låg nästan dubbelvikt över Whitehead efter flertalet hårda slag i magen och på hela bålen. Han fick aldrig möjlighet att förbereda sig och spänna magmusklerna.

Ett slag i magen är inte dödligt. Däremot så led Houdini av en väldigt inflammerad blindtarm som sprack vid slaget, och som ledde till hans död några dagar senare, på Halloween, den 31 oktober, 1926.

I tio års tid höll Beatrice Houdini seanser på årsdagen av hans död, men kontakten med Houdini lyckades aldrig återupprättas. Om någon kunde bryta sig ut från Dödens fängelse, så borde det ju vara Harry Houdini, mannen som inget fängelse lyckats hålla inlåst.

Den 31 oktober 1936, hölls den 10:e och sista Houdiniseansen på Rickenbacker Hotel. Mediumet fick kontakt, och frågade Bess, som bara skakade på huvudet. Det var inte Houdini.

Dom officiella Houdiniseanserna var till ända, och Bess Houdini avslöjade för första gången vad den hemliga koden var.

Det var en serie ord som använts som en hemlig kod av medium i flera ord. Dessa kodord bildade, när koden var ”löst” ett enda ord.

Ordet var ”Believe.”

fotnot:

Detta inlägg om Houdini publicerades av mig för ett år sedan, dock i en något annorlunda variant. Då min blogg just hade startat och jag inte hade många läsare, har jag valt att publicera detta igen, då det är 85 år sedans hans död idag. Houdini’s livshistoria är oerhört intressant, och för den som vill ha bra läsning rekommenderar jag att studera ämnet ytterligare

Läs även andra bloggares åsikter om houdini, halloween